Senaste inläggen

Av Kaj Olsson - Onsdag 22 sept 17:02

Jag har alltid varit ganska jäkla dålig på att köpa julklappar. Jag vet inte riktigt var det kommer från. Alla andra i min familj är sylvassa på det. När julklapps-öppnaren kommer till mitt paket blir stämningen alltid lite märklig. Jag får ett ”Åh, vad fint” inte sällan följt av frågan vad det jag ger faktiskt är. Förra julen var det annorlunda och det är det som jag ska berätta om nu!

 

Jag ska nu berätta vad jag köpte till min mamma, till mina två systrar och till min systerdotter. Det blev nämligen kläder för hela slanten. Jag hade nämligen hittat två nya varumärken som jag fullkomligt älskar. Det ena heter Repeat Cashmere. Det andra märket heter Joutsen. Det blev paket av dessa olika varumärken till samtliga kvinnliga familjemedlemmar.

 

Byxor från Repeat Cashmere till min äldsta syster

 

Det har länge funnits en spärr mellan mig och min äldsta syrra. En spärr som vilar på livslång irritation men som ibland försvinner. Detta var ett sådant tillfälle. Jag gav ett par löjligt sköna byxor från märket Repeat Cashmere och hon blev nästan orimligt nöjd. Det var min första riktigt lyckade julklapp. Ja, fram till nästa person öppnade alltså.

 

Joutsens Kjol till yngsta syrran

 

Hon bär nästan inget annat än kjol. Därför kändes det som en självklarhet att ge henne det i julklapp. Särskilt då jag hittat en från Joutsen som passade henne perfekt. Hon höll med och blev väldigt glad.

 

Kavaj från Joutsen till mamma

 

Mamma bar alltid kavaj med axelvaddar i slutet på 80-talet. Hon pratar alltid om att hon saknar det. Nu gjorde jag slag i saken och investerade i en som liknade de hon bar på den tiden. Jag var inte säker på hur de skulle tas emot. Jag menar, är det ens modernt längre? Jag vet inte! Som tur var så mottogs det med öppna armar.

 

Strumpor från Repeat Cashmere till lilltjejen

 

Jag försökte verkligen förklara för henne att det var strumpor av väldigt hög kvalitet. Ibland kan det vara svårt att övertyga en 10-åring om det. Hon sa i alla fall tack och blev glad. Sedan fokuserade hon på sitt nya PS5 istället. Kan någon klandra henne? Knappast.

 

Jag är glad att ha anslutit till teamet av proffs på julklappar i alla fall.

 

Av Kaj Olsson - Måndag 30 aug 14:02

Hej alla,

 

Facility management har varit ämnet på mina blogg-läppar under den senaste tiden. Detta har fallit sig naturligt eftersom jag har fått god respons på ämnet. Jag berättade nämligen för ett tag sedan om att facility management var något jag sysslade med för ett antal år sedan. Många tycktes inte veta vad det handlade om. Det förvånade mig en aning, men å andra sidan finns förstås mängder av arbeten som jag knappt vet något om. Hur som helst så har det nu blivit så att detta tema följt oss varje onsdag ett tag. Jag tänkte att facility management skulle få förbli onsdagsämnet så nu kör vi igen.

 

Jag ska dra igenom några av de frågor om facility management som kommit in. Om ni känner att ni har funderingar men saknar svar på era frågor så är det bara att skriva. Lämna en kommentar med er fråga så återkopplar jag så snart som möjligt.

 

Var jobbade du med facility management?

 

Jag är osäker på om frågan syftar till den geografiska platsen eller vilket företag. Därför väljer jag att svara på båda. Jag arbetade med facility management i Stockholm. Jag var anställd på ett företag som varken var det minsta eller det största i branschen. Vi var ett välrenommerat och flitigt anlitat företag som var väldigt respekterade. Målet var aldrig att växa särskilt mycket, även om jag förstått att företaget gjort det på senare år.

 

Hur var dina kollegor?

 

Jag tror att jag nämnt detta i ett tidigare inlägg men jag upprepar mig mer än gärna. Mina kollegor var verkligen de bästa man kunde önskat sig. De är en stor och viktig anledning till att jag trivdes med mitt arbete så pass mycket som jag gjorde. Arbetsmiljön var fantastisk. Att arbeta med facility management och de moment de innebar var kul. Det kanske inte var något jag ville göra för alltid men definitivt fint för en period. Kollegorna var verkligen de som fick mig att bli glad av att gå till jobbet på morgonen. Det kändes väldigt fint att det blev sådär.

 

Hur längesedan var det som du jobbade med facility management?

 

Det är skrämmande. Jag vågar knappt erkänna det för mig själv men det börjar närma sig 5 år. Det mest svindlande är att tänka 5 år tillbaka i tiden från dess. När jag började med facility management var det 5 år sedan jag tog studenten.

 

Fler frågor och svar nästa vecka. Vi hörs då!

Av Kaj Olsson - Måndag 23 aug 12:23

Jag var barnvakt nyligen. För de flesta låter kanske inte detta som någonting särskilt stort. För mig är det däremot ordentligt stort. Det var första gången som jag och min brorsdotter umgicks själva. Hon hälsade på mig och stannade faktiskt hela helgen. Det gick väldigt bra, och hon ville gärna komma tillbaka igen. Så, nu har ni fått förklarat för er att jag är en bra farbror. Då ska jag komma till sak.

 

När vi var och badade fick jag en oväntad fråga. Den var till och med oväntad för att komma från en 8-åring. Frågan löd: ”Hur många jobbar med slamsugning i Stockholm?”. Jag fick en kallsup av förvåning, och av vatten simultant. Jag upprepade frågan om antalet människor som arbetade med slamsugning i Stockholm och hade svårt att inte skratta. Jag hade mina aningar om varifrån frågan härstammade.

 

Hennes pappa, min bror, arbetar med slamsugning i deras hemkommun ca 1 timme från Stockholm. Varje gång som jag hälsar på brukar jag skoja om att de borde flytta till huvudstaden. ”Inser du hur många byggnader i Stockholm som behöver slamsugning? Du skulle ha en helt fantastisk arbetssituation” säger jag till storebrorsan. Delvis på skoj men också delvis på allvar. Detta snappades tydligen upp av hans dotter, därav frågan om slamsugning och Stockholm.

 

Det kändes så lustigt att få frågan just där och då. När vi guppade omkring i den grunda delen av vuxenpoolen – av alla situationer – då var det just där hon frågade om mängden professionella inom slamsugning i Stockholm. Jag frågade varför hon undrade. Först såg det ut som att hon inte riktigt ville säga varför det kommit upp i tanken. Sedan kunde hon inte hålla sig:

 

”Pappa sa att han kanske skulle jobba med slamsugning i Stockholm” sa hon och jag fick dagens andra kallsup. Jag frågade vad hon menade. Vadå att han skulle jobba med slamsugning i Stockholm? När då? Och hur starkt var hans ”kanske”? Svaren på dessa frågor är svåra att få ur ett barn så jag valde att avvakta till dess att vi kommit ut från vattenlandet.

 

Jag ringde upp brorsan och sa ”Jaha, slamsugning i Stockholm hör jag. Ska du äntligen ge med dig?” frågade jag. Eftersom han var på inflyttningsfest och var något berusad svarade han ärligt. ”Ja, vi har pratat lite hemma *hick* och sagt att vi kanske ska testa. Tydligen söker de många inom slamsugning i Stockholm just nu, så jag har ju att göra *hick*”

 

Det var ju det jag sa!

 

Av Kaj Olsson - Fredag 6 aug 10:49

Ibland får man tillåta sig att drömma. Ofta handlar förstås drömmarna om framtiden. Om hur det ska bli om man tar vissa beslut. Om jag bara får ordnat med en viss sak så kan utfallet bli på ett visst sätt. Beslutar jag mig för att göra på ett annat sätt kan det få förödande konsekvenser. Ja, ni vet sådana tankar.

 

Idag ska jag drömma om det som har varit. En ganska ovanlig uppgift för mig, men därför också väldigt utmanande. Jag ska tala om den tid som ägde rum efter gymnasiet, då jag körde budbil. Detta var en period på ungefär 4 år. Jag körde budbil runt om i staden och jag tror att jag hann köra ut det allra mesta. Ni kan inte ana vad mycket olika saker som folk beställer. Det är en hel bok i sig.

 

Nåväl, mitt tillbakadrömmande om tiden i budbil mynnar ut i en lista. Jag ska nu tala om för er vad jag uppskattade mest med den här typen av arbete. Jag menar, jag jobbar ju med saker som är oerhört långt ifrån budbilen idag. Ändå kan jag känna att det var en himla fin tid. Detta är varför:

 

  1. Tidiga mornar

 

För de som känner mitt samtida jag låter detta befängt. Min partner skulle säga: ”Men du hatar ju att gå upp tidigt?”. Ja, nu kanske, men jag älskade det när jag jobbade med budbil. Mestadels älskade jag det för att jag fick sluta innan alla andra. När andra gnatade på med jobbet kl 14 var jag redan hemma.

 

  1. Tiden på vägarna

 

Jag har aldrig känt mig så lite stressad som när jag körde budbil. Det var någonting oerhört meditativt med att arbeta med att köra bil. Vägarna är lugnande. Det låter kanske konstigt men så är det i alla fall när man jobbar professionellt. Man vänjer sig vid förhållandena när man jobbar med budbil.

 

  1. Variationen

 

Det kan låta ironiskt att belysa variationen i ett jobb som var någotsånär samma varje dag. Det jag menar är förstås variationen av var jag skulle med min budbil just den dagen. Detta stod klart när jag fick min lista. Det kunde handla om transporter inne i stan på de minsta gränderna. Samtidigt kunde det handla om transporter i utkanten av regionen. Detta uppskattade jag.

 

Jag hinner inte skriva mer om min tid i budbil idag men återkommer snarast igen. Min plan är att skriva om de olika uppdrag jag genomfört. Hur låter det?

 

Av Kaj Olsson - Torsdag 15 juli 18:23

Hej allihop!

 

Jag tänkte att jag skulle fortsätta i samma hjulspår som senaste månaden. För er som har hängt med så handlar mina inlägg (i alla fall vissa av dem) om hyllningar. Hyllningar till vissa delar av mitt liv. Jag har tagit upp personer, skeenden, arbetsplatser och sammanhang som jag uppskattat särskilt mycket. Nu ska jag fortsätta på samma tema och rikta min tacksamhet mot ett arbete jag hade när jag gick ur gymnasiet.

 

Jag arbetade på bilfirma i Uppsala. Ganska förvånande för många av er förmodligen. Det är inte särskilt ofta som jag talar om att jag bott i Uppsala och ännu mer sällan jag nämner bilfirman. Så var det i alla fall. Jag arbetade på ett företag som höll till precis i utkanten av staden. Det började med att jag skulle testjobba i ett par månader. Eftersom en person sade upp sig fick jag vara kvar till dess att en ny person skulle anställas. Vid det här laget hade jag hunnit etablera mig så pass väl att jag fick jobbet istället. Sedan blev jag kvar på bilfirman i Uppsala i hela två år innan jag flyttade söderut igen.

 

Det var detta jobb, på bilfirma i Uppsala, som verkade som en katalysator ut i arbetslivet för mig. Jag är övertygad om att många av er har erfarit samma sak. Inte för att ni nödvändigtvis har arbetat på bilfirma i Uppsala. Det är inte så jag menar. Jag menar att alla har ett arbete som på något sätt slussat in dem i vuxenlivet. För mig kom det sent. Jag hade aldrig sommarjobbat när jag började på bilfirman i Uppsala. Hade aldrig ens försökt att söka ett arbete. Vissa av mina kamrater hade redan lång erfarenhet av både sommar- och extrajobb. Nej, bilfirman i Uppsala blev min brytpunkt mellan barn och vuxen. Förstår ni vad jag menar?

 

Hur som helst så var detta en oerhört tacksam tid i livet. Jag gillade att jobba på bilfirma i Uppsala. Jag gillade allt som hörde därtill dessutom. Livet var bra just då. Jag var nöjd med var jag bodde. Jag var nöjd med mina relationer, såväl med vänner som med familj. Det fanns en drivkraft som jag, tragiskt nog, kan känna att jag tappat lite under de senaste åren. En drivkraft som är viktig för att man ska trivas med sin tillvaro, för att må bra. För att leva.

 

Jag ska faktiskt ägna ytterligare ett inlägg åt att skriva om min bilfirma i Uppsala. I nästa inlägg listar jag de olika aspekter av arbetet som jag uppskattade mest.

 

Av Kaj Olsson - Torsdag 1 juli 11:49

Det blev en sommar innan jag gick vidare. En himla fin sommar faktiskt. En sommar som jag bestämde mig för att uppleva väldigt spontant, och som sedan formade min framtid. Det låter dramatiskt men faktum är att det är helt sant. För er som inte hänger med på vad jag talar om så syftar jag på sommaren då jag flyttade. Sommaren då jag arbetade med balkongrenovering i Stockholm.

 

Det börjar nu bli några år sedan. Jag satt och pratade med en kompis om det häromdagen och insåg att det snart är ett decennium. För ett decennium sedan, sommaren 2011, så arbetade jag med balkongrenovering i Stockholm. Jag måste säga att det var mindre balkongrenovering och mer Stockholm som utstakade vägen för mig. Missförstå mig inte: Jag uppskattade att arbeta med balkongrenovering i Stockholm. Jag var kanske inte särskilt bra på det eller kände att jag skulle bli kvar för alltid – men det var roligt. Framförallt var det roligt för att jag träffade mina vänner då. Vänner som jag skulle komma att behålla i många år framöver.

 

Någon sa till mig att man kommer att vara vänner livet ut om man passerar 7 år. Jag hoppas att detta stämmer. Det verkar i alla fall stämma ganska bra överens redan nu. De tre personer som jag umgås mest med i Stockholm är de jag arbetade med balkongrenovering med. Vi umgås varje vecka, ibland flera gånger i veckan. Det känns som vi har känt varandra hela livet. Det är svårt att tänka sig att jag nästan var 30 år gammal när jag flyttade till Stockholm för balkongrenoveringen. Det innebär att jag hade ett lika långt vuxenliv innan flytten som efter. Det är ganska svindlande. Vad sjutton gjorde jag innan jag flyttade till Stockholm och började med balkongrenovering?

 

Nåväl, man ska väl inte grotta ner sig för djupt i gamla beslut. De går ju inte att ta tillbaka, och jag skulle inte vilja ta tillbaka något överhuvudtaget. Jag älskar mitt liv i huvudstaden. Jag kan bli så oerhört tacksam för att jag fick chansen. Chansen att flytta till Stockholm och chansen att arbeta med balkongrenovering. Ett yrke jag hade 0% erfarenhet av. Trots detta litade mitt företag på att jag skulle göra ett bra jobb. Det gjorde jag, även om det var ett kort sådant. Kontraktet för balkongrenovering gällde mellan juni och september, men kontraktet med Stockholm gällde längre.

 

Får man vara så pretentiös att säga så? Klart man får! Det är ju min blogg. Hör gärna av er i kommentarsfältet!

Av Kaj Olsson - Onsdag 16 juni 15:32

Jag minns när jag var liten. Det är egentligen ett ganska onödigt sätt att starta ett inlägg på, visserligen. Någonstans minns väl de allra flesta av oss när de var små. Om man inte minns när man var liten ska man väl börja bli orolig? Det borde väl betyda att antingen minnet inte är vad det borde vara, eller att man varit med om förträngande saker.

 

Det var i alla fall varken minne eller barndom jag skulle tala om, men jag börjar så. Jag minns en biltvätt i Haninge. Ett ställe dit jag och pappa ofta åkte när jag var liten. Pappa var väldigt förtjust i sin bil. Så förtjust att han ofta lät utföra rekond i Haninge, på stället jag nämnde. Minnen kan förstås vara något skruvade, särskilt när man var mellan 6 och 8 när de uppstod. Jag vill däremot minnas att det kunde handla om en gång varje vecka. Ja, alltså en gång varje vecka som vi åkte till biltvätten i Haninge – jag och pappa. Jag visste inte ens vad rekond var för något. Jag tyckte att ordet lät ganska coolt. Som namnet på ett rockband eller så. ”Rekond i Haninge”, det hade något som jag inte kunde sätta fingret på.

 

Så var det i alla fall. Jag och pappa åkte till biltvätten i Haninge för jämnan. Jag älskade det. Mest älskade jag det för att pappa älskade det. Och jag gillade att vara omkring honom när han var glad. Det gör jag förresten fortfarande. Rekond på hans favoritställe i Haninge gör honom glad. Därför tar han denna tjänst fortsatt. Nu är det dock oerhört sällan jag är med. Faktum är att jag nog inte har varit med på biltvätten i Haninge sedan 2002 eller så.

 

Tiden går, det är en gammal spaning som aldrig går ur tiden. Hur som helst så konstaterade jag nyligen att jag har börjat bli min pappa. Inte nog med att näsan växte till sig till att se lite liknande ut. Inte heller nog med att jag tappar håret i exakt samma ålder som han gjorde. Jag har också fått upp min smak för biltvätten i Haninge. Nu undrar ni ”Menar du samma biltvätt i Haninge som din pappa åkte till?”. Svaret på frågan är ett rungande JA! 

 

Vad beror detta på? Har det någonting att göra med att vara förälder? På tal om det så måste jag sticka. Jag och min dotter ska på rekond i Haninge.

 

Av Kaj Olsson - Måndag 17 maj 21:08

Jag och min sambo har en vän som arbetar med inredning. När vi nu, tillslut, hade köpt vårt drömhus så valde vi att ta hjälp av henne. Det kändes som ett bra tillfälle att få boendet optimerat och dessutom en bra möjlighet att få umgås lite mer.

 

Hon kom över redan 2 dagar efter att vi hade flyttat in. Hon började vandra genom huset och tittade sig omkring. Hummade och tog anteckningar. Vi gick efter och väntade på reaktioner. Plötsligt vände hon sig om och sa ett ord till oss: Plankbord. Vi svarade inte, eftersom vi inte hade väntat oss att få höra just det ordet, just då. Hon såg att vi inte förstod och förklarade därför: ”Ni borde skaffa ett plankbord. Eller ja, ni borde kanske till och med skaffa flera plankbord, om ni frågar mig.”

 

Tystnaden ekade kvar i rummet. Hon konstaterade att vi inte visste vad ett plankbord var, suckade och tog upp telefonen och visade. Det var faktiskt väldigt fint. Extremt fint faktiskt. Hon visade hur olika typer av plankbord förgyllde olika typer av rum. Att det fungerade med alla möjliga typer av bostäder och inredningar. Det var dessutom väldigt modernt med plankbord, försäkrade hon oss om. Min sambo var inte riktigt lika övertygad som jag blivit, och tog till orda: ”Vi är inte riktigt ute efter det som är mest modernt. Vi vill ha vår egen touch på vårt hus.”. Både jag och Frida, inredningsarkitekten, tittade på henne. Hon flackade lite med blicken - man såg att hon funderade djupt – sedan sa hon: ”Fast plankbord var ju jävligt snyggt ändå.”

 

Frida fyllde i och gick till botten med varför det hade varit så snyggt just i vårt hus. ”Titta här!” sa hon och gick och pekade på balkar och trädetaljer. Alla trädetaljer gick i samma nyans. Det var en fullkomligt optimal situation, menade hon. Ett plankbord i just den nyansen hade gjort att huset kändes som en enda stor organism. Vi sa att vi skulle tänka på saken och hon lovade att komma tillbaka efter några dagar. Det enda vi gjorde den kvällen och nästkommande kvällar var att googla på plankbord. Det var plankbord av alla möjliga storlekar och funktioner. Tillslut landade vi på ett vi ville ha. Vi ringde Frida och berättade omedelbart.

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se