Senaste inläggen

Av Kaj Olsson - Lördag 2 juli 11:30

Nu är äntligen sommaren här med sol, bad och trevliga kvällar i baksätet på raggarbilen. Jag skullle väl inte säga att jag är någon soldyrkare, men när man hör basen pumpa på håll när man ligger ute och solar så väcks det något i mig. Jag vet inte om det beror på att både pappa pch brorsanm var intreserad av bilar och dess kultur. Eller om det var mamma som smittade av sig när hon dansade runt i köket på lördagarna när det var fest hemma. Vilket fall som helst så finns det inget som jag går igång på mer än riktigt hög musik när man sitter i en raggarbil och strögar runt i någon liten ort i Sverige. 


Här kommer min TOP-5 Lista med låtar som jag älskar att lyssna på just nu när vi raggar runt.

1. DiscoCrew - Maten från igår
Riktig pang-låt som får hela bilen att gunga. DiscoCrew har verkligen levereat senaste tiden och det va svårt att välja ut endast en låt från dem.


2. Rasmus Gozzi - Rid mig som en dalahäst
Rasmus Gozzi har blivit en ragglasiker lite som Eddie idag. Självklart ska han ha en plats på listan.

3. Elov och Beny - Bubbel på balkongen
Elov Och Beny är och kommer alltid vara min darlings. Nu kör vi bubbel på balkongen

4. Sofie Svensson & Dom där - Var e vodkan?
Ingen ny låt för i år men definitivt en av dom mest spelade i brorsan cheva även i år. 

5. Albatraoz - Raggarbil
Titeln talar för sig själv. Solklar favorit när glider runt på Summer meet i västerås  i sommar. 

Bonus: 

6. N!NE - Är det kärlek du behöver
Riktig klassiker. Riktigt armryckare som får plåten att skallra. 

Vi hörs!

 

I #digster #discocrew #Albatraoz #Spotify

Av Kaj Olsson - Lördag 4 juni 11:02

Jag får lov att återkomma till detta tema igen. Ni minns att jag förra veckan skrev ett inlägg om att min dotter kunde ett ord som jag inte lärt mig ännu? Ni som inte har läst det får här en snabbgenomgång, precis som i mello:

 

Förskolan skulle tömmas och min dotter var som vanligt en av de första som hämtades. När vi gick ut genom porten pekade hon på väggen och sa ordet armbågskontakt. Jag insåg att det var första gången under mitt 35-åriga liv som jag hört det. Vad sjutton var en armbågskontakt? Jag förstod förstås kombinationen av orden men jag kunde, i ett par sekunder, inte för mitt liv förstå vad det kunde var. Sedan hade min blick hamnat på väggen dit hon pekade och vad en armbågskontakt var blev klart för mig. 

 

Det var de där plastiga sakerna som sitter i anknytning till en dörr. En sådan man trycker på för att få dörren att öppna sig. Jag vet att de har armbågskontakt på farmors boende. De har även en utanför alla apotek jag någonsin gått in eller ut i. Ja, och sedan förskolan förstås. En armbågskontakt som jag nog aldrig har använt mig av. Kanske visste jag inte ens att armbågskontakten fanns.

 

Hur som helst. Nu har det gått en vecka och jag har inte riktigt fått armbågskontakt ur skallen. Direkt när hon hade lagt sig den kvällen började jag googla. Det visade sig att det finns en himla massa företag som arbetar med armbågskontakt. Faktum är att ett av företagen håller till bara 300 meter ifrån vår lägenhet. Är det inte märkligt? För en vecka sedan hade jag ingen aning om vad detta var och nu inser jag att jag bor nästgårds med de som jobbar med armbågskontakt dagligen. Jag tycker i alla fall att det är intressant.

 

Vi skulle gå en promenad till parken och jag valde en omväg för att gå förbi företaget som jobbade med armbågskontakt. Jag kikade in men såg ingen. Jag antar att de inte direkt behöver marknadsföra sig i ett skyltfönster. De som vill ha armbågskontakt har nog vett nog att ringa och be om att få assistans på annat sätt.

 

Nu hinner jag inte komma längre men återkommer nästa vecka igen.

 

Av Kaj Olsson - Lördag 28 maj 16:16

Jag jobbade med trappstädning i Stockholm under en tid i mitt liv. Riktigt hur lång tid det blev har jag lite dålig koll på såhär i efterhand. Jag tenderar att gå vidare snabbt. Det borde vara ca 4 år. Jag vet att jag hade gått ur gymnasiet och att jag inte ännu hade börjat plugga. Jag bodde i Stockholm och började med trappstädning som en slump. Det var en vän som var tvungen att tacka nej till sitt sommarvikariat. Jag tog det med tanken på att det skulle pågå under en kortare tid. Jag var där nästan ett halvt decennium.

 

Nog om det. Nu tänkte jag gå vidare med att besvara de frågor ni skickat in om saken. Det var nämligen så att jag talade om detta för ett tag sedan. Intresset för min trappstädning i Stockholm var stort och min respons har varit ringa. Nu ska jag gottgöra er. Detta är ett axplock av de frågor jag erhållit sedan mitt senaste inlägg:

 

Fastnade du för trappstädning i Stockholm direkt?

 

Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag har alltid tyckt att det är meditativt att ägna sig åt städning. Därför föll det sig naturligt att det även skulle bli mitt arbete innan jag läst vidare. Att det just blev Stockholm och trappstädning är verkligen en slump, som jag nämnde ovan. Arbetet trillade lite ner i knät på mig, kan man säga.

 

Tjänar man bra när man jobbar med trappstädning i Stockholm?

 

Jag kan bara tala för mitt jobb, såklart. Man ska komma ihåg att jag arbetade med trappstädning i Stockholm för snart tio år sedan. Därför tror jag att det kan ha förändrats ganska mycket. Om frågan däremot är huruvida jag tjänade bra med pengar när jag arbetade med trappstädning i Stockholm är svaret: Ja, förhållandevis! Det var bättre betalt än något annat av de jobb jag haft tidigare. Detta kan också ha haft att göra med min generösa chef och mitt företag som tog hand om alla anställda.

 

Rekommenderar du trappstädning i Stockholm för någon som jobbar inom städ?

 

Absolut! Alla dagar i veckan. Men här tror jag att det är viktigt att se till sig själv och vad man själv gillar mest. Det passade i alla fall mig!

Av Kaj Olsson - Fredag 20 maj 14:45

Det finns berättelser som aldrig förr berättats. Sagor om saker som kanske inte gemene man skulle vara intresserad av. Röster som aldrig får höras och narrativ som förblir osagda. Idag ska jag bryta mot det här. Idag ska jag berätta vidare om det första besökssystem världen någonsin fick se.

 

Var någonstans var vi sist? Jo, jag berättade om kvinnan i staden, portvaktaren, som utvecklade det första besökssystemet. Hon lät hissa ner en bricka på vilken på besökaren fick fylla i en kod. När hon hissade upp brickan kunde hon se huruvida personen i fråga hade tillträde. Ett analogt besökssystem, inte helt olikt de som finns idag.

 

Efter att besökssystemet tillämpats första gången fanns det ingen återvändo. Det var en oerhört positiv utveckling för den lilla staden. Borgmästaren kallade upp kvinnan för att tacka henne för besökssystemet. Hon fick nyckeln till staden. Bara en sån sak. Efter att hon utvecklat sitt besökssystem tog livet en helt ny vändning för henne. Nu ska jag berätta om just hur:

 

För det första fick hon anställa personal. Det var första gången någonsin detta hände. Hon hade varit själv där uppe på muren till staden i många år. Nu när besökssystemet var på plats var det tre nya personer som började: Börje, Robban och Tess. De var inte riktigt vad hon hade hoppats på innan, men det skulle nog bli bra tillslut.

 

En annan aspekt av besökssystemet som var positiv var förstås stadens säkerhet. Det system man haft innan var verbalt. Det var inte helt hållbart. Särskilt inte som den som var tvungen att lyssna till lösenordet befann sig ungefär 15 meter ovanför den som ropade. Om det dessutom blåste och regnade – ja, då var det mer eller mindre omöjligt att få besökssytemet att fungera.

 

Nej, det var sannerligen så att stadens nya besökssystem bidrog till ett paradigmskifte. Nu kunde man äntligen kolla av vilka som fick tillträde och vilka som inte fick. Det var trots allt så att många trojanska hästar tagit sig innanför stadsmurarna genom åren. Nu var det slut på det. Ja, så tänkte man i alla fall givet det nya besökssystem man skaffat.

 

Sedan en dag så började det snöa, och då blev det annorlunda.

Av Kaj Olsson - Torsdag 12 maj 14:40

Idag ska jag berätta om när vi skaffade alkoholmätare till företaget jag arbetade på. Det kanske inte är en sådan berättelse ni hade väntat er att läsa om i morse när ni vaknade. Må så vara, men det är i alla fall något jag känner för att berätta om nu. Varför? Därför att jag, i något sammanhang nyligen, hörde om ett företag som tagit in alkoholmätare. Jag minns tiden när vi gjorde detsamma och hur annorlunda det blev, på något vis. Såhär var det:

 

Vi sysslade verkligen inte med bilar eller andra fordon. Vi var ett teknikföretag som stod långt ifrån den branschen. Efter att ha utvecklat en produkt som skulle kunna användas till fordon valde vi att testa. Testet visade att det verkligen fanns användningsområden för vår lösning. Vi testade således att implementera teknologin på faktiska fordon. Därefter köpte vi in egna fordon och anställde personal för att köra dem. Det var där vårt företag valde att skaffa alkoholmätare. När vår ekonomiavdelning såg detta inköp blev de förvånade. Det hade gått så fort sedan vi utvecklat fordonsavdelningen. Att vi skulle ha alkoholmätare på företaget var en helt skruvad tanke bara någon månad innan.

 

Det var däremot inga tvivel om att det fanns en samstämmighet på företaget gällande våra alkoholmätare. Självklart var det något vi skulle ha, tyckte allihop. Det fanns inga protester om alkoholmätarna från förarna på företaget heller. Alla tog det med ett stort lugn och det blev snabbt en del av verksamheten.

 

Så, varför berätta en helt problemfri historia? Jo, därför att det kommer mer om alkoholmätare för företag. Min vän jobbar nämligen för ett liknande företag. Även de har förare som, för ett par månader sedan, var tvungna att använda sig av alkoholmätare på företaget. Detta togs emot väl utav 7 personer men inte alls särskilt väl av de två kvarvarande. Varför, undrade alla. Vad kom det sig att det var just dessa två, de två närmaste vännerna, som ställde sig skeptiska till alkoholmätare på företag.

 

Ja, vad tror ni? Jag har en känsla av att ni gissar rätt. Med tanke på att det vore att outa någon så avstår jag från att säga mer. Ni får dock gärna skicka in era svar direkt till mig. Varför tror ni att det uppstod protester på företaget mot de nyligt inskaffade alkoholmätarna?

Av Kaj Olsson - Onsdag 27 april 17:23

Jag fick uppdraget att hantera min mors dödsbo i Stockholm. Det fanns ingenting med det som jag på förhand kände att jag ville ta hand om. Min kära mor har, under de många år hon varit i livet, samlat på sig en hel massa saker. Dessa saker var det ingen i släkten som ville ärva. I alla fall inte det mesta. Detta innebar att hennes dödsbo i Stockholm skulle behövas säljas av. Något som ingen heller kände att de ville sköta. Lotten landade som så många andra gånger på mig. Jag fick lov att ta hand om dödsboet i Stockholm. Något jag aldrig någonsin gjort tidigare. Idag kommer jag att berätta första delen om hur detta gick till.

 

Man är inte direkt sugen på att sköta ett dödsbo för ens mor i Stockholm när man är i sorg. Det fick mig att tänka att så många anhöriga tvingas göra detta varje dag. Det är fruktansvärt hemskt och något jag inte önskar någon människa. Så, dödsbot i Stockholm fanns där, 2 timmar bort, och stod redo för mig att omhändertas. Mina syskon skickade SMS som sade typ: ”Lycka till. Säg till om du behöver något”. Jag behövde hjälp men det vågade jag inte be om.

 

När jag satte mig in i hur mycket saker det handlade om – Hur många saker som behövde säljas och hur många uppgifter som behövde utföras – så bröt jag nästan ihop. Att jag skulle åka till Stockholm och ta hand om mammas dödsbo var mer än jag först trodde. Så jag tog till Google. Jag vet inte vad jag letade efter men jag sökte på dödsbo i Stockholm. Jag ville bara få någon form av indikation på att det fanns hjälp att få. Det fanns det också.

 

Det dök upp ett antal företag som jag tyckte såg intressanta ut. Företag vars hela verksamhet gick ut på att hjälpa människor i min situation. Människor som tvingats ta hand om dödsbon i Stockholm. De som inte vet hur de ska gå tillväga. Det var en himla tur att jag hittade dem. Jag kontaktade det företag jag tyckte såg mest pålitligt ut och jag bokade snabbt in ett möte.

 

Under mötet gick de igenom vad de kunde hjälpa mig med och vad detta skulle komma att kosta mig. Det lät helt fenomenalt och långt mycket billigare än jag hade kunnat föreställa mig. Uppgiften att omhänderta dödsbot i Stockholm blev plötsligt en rejäl bit mildare.

 

Erfarenheter av dödsbo i Stockholm? Hör av er i kommentarsfältet!

 

Av Kaj Olsson - Måndag 11 april 13:42

Tillbaka igen. Igår blev det lite av en cliffhanger. Inte direkt något jag ägnar mig åt särskilt ofta men vi får se det som ett undantag. Jag antar att de flesta av er läste gårdagens inlägg, men om det var någon som missade tänkte jag ge lite bakgrund. Det förutsätter nämligen att för att ni ska hänga med på vad som komma skall.

 

Såhär är det. Jag och min lillebror träffades, som vi brukar, för att berätta improviserade historier för varandra. Den senaste som jag berättade för honom var om ett dödsbo i Stockholm. Varför gör vi detta? Jo, därför att vi båda är övertygade om att det utvecklar oss i vårt yrke. Vi berättar båda historier på olika sätt. Att kunna improvisera fram en historia om dödsbo i Stockholm kräver viss finess. Jag var väldigt nöjd med mig själv när kom på den här berättelsen faktiskt. Det ska bli ett nöje att presentera den för er. Är ni beredde att läsa en kort berättelse om ett dödsbo i Stockholm? Lovar ni att inte bli vettskrämda? Det jag inte hinner berätta fortsätter jag med imorgon. OK? Då kör vi!

 

Mörkare novemberkvällar fick man leta efter. Hansa och hans arbetskollegor hade fått ett uppdrag att städa ur ett dödsbo utanför Stockholm. Uppdraget kom med kort varsel. Så var det ibland men detta var extraordinärt. Till och med för detta gäng som arbetat med dödsbo i Stockholm under många år tillsammans.

 

  • ”Var fan är vi någonstans egentligen?” frågade Nils, den yngsta i gänget där han satt längst bak i bilen och kikade ut.

 

Ingen klandrade hans fråga. Var detta dödsbo verkligen i Stockholm? Det tycktes att allt som tornade upp framför dem var skog. Skog, efter skog, efter skog. Ett myller av träd och inte en gatlykta i sikta. 4 år inom dödsbo i Stockholm och aldrig hade någon av de sett något liknande.

 

Någon försäkrade Hansa, som körde bilen, om att de måste kommit fel. Han brydde sig inte om feedbacken utan gav all tillit till GPS:en. Om det fanns ett dödsbo i den här delen av Stockholm, ja då skulle de göra jobbet. Precis som vanligt. De fortsatte åka längs de ödsliga vägarna som blev mindre och mindre.

 

Fortsättning följer imorgon

 

 

 

Av Kaj Olsson - Måndag 21 mars 17:12

Idag kommer det att handla om mässingsskyltar. Eller ja, det kommer väl egentligen huvudsakligen handla om mig, som vanligt. Det är lite så jag valt att vinkla den här bloggen och detta är ni väl medvetna om. Om jag exempelvis skriver om giraffer så skriver jag om dem utifrån mitt eget perspektiv. Kanske skriver jag om när jag såg dem på en djurpark när jag var liten. När en giraff tog min keps och jag blev jätteledsen, något som för övrigt har hänt på riktigt. Annars kanske jag skriver om min familj och då handlar det mest om min inställning till familjeliv eller min åsikt om något eller någon. Så även nu. Jag ska skriva om mässingsskyltar och kommer att helt och hållet fokusera på mitt arbete med dem.

 

Låt oss börja med hur mitt jobb med mässingsskyltar började. Det är inte supervanligt så jag anar att vissa undrar hur detta gick till.

 

Jag hade varit arbetslös i ca 4 månader efter att jag slutat mitt gamla jobb. En ganska dyster period, ska sägas. Låt oss dock inte fastna på det. En dag när jag gick på stan sprang jag bokstavligt talat in i en gammal skolkompis. Han hade minsann flyttat till Stockholm. Där jobbade han med mässingsskyltar. Vid det här tillfället visste jag inte vad mässingsskyltar var för någonting. Jag visste förstås vad en skylt var och jag tror att jag även hade koll på mässing. Kombinationen var däremot mig obekant.

 

Han frågade sedan vad jag gjorde och jag förklarade läget. En del av mig ville ljuga. Säga att jag hade det gott ställt och inte behövde någon assistans alls. Sedan kröp jag till korset jag själv målat upp och det var tur. ”Kom och jobba med mässingsskyltar med mig då?” frågade han utan att blinka.

 

”Jobba med mässingsskyltar?” upprepade jag frågade och han nickade. Tydligen hade de fått in så otroligt mycket beställningar under senaste tiden. De visste knappt vad de skulle göra med dem. De behövde folk. Bra, trevliga och arbetsamma människor som kunde lära sig att arbeta med mässingsskyltar.

 

”I’m your man” sa jag och gick hem och började googla mässingsskyltar omedelbart. Det blev en spännande resa och den kommer jag att berätta mer om nästa vecka.

 

Vi hörs!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se