Jag skulle inte säga att jag har varit familjen svarta får alltid. När jag var yngre var jag en jävel på idrott till exempel. Javisst, det var friidrott och det var fotboll och det var hockey. En kort period var det till och med curling. När vi åkte skidor med familjen var jag långt mycket bättre än alla andra. Detta gällde både skidor som gick på tvären och skidor som pekade ner för en backe. Så, när det är sagt så finns det förstås en väldig massa aspekter där jag skiljer mig åt från övriga. En av dessa är det faktum att jag valde att inte arbeta med asfaltering i Stockholm. Något som min familj ägnat sig åt i generationer.

Asfaltering i Stockholm alltså. Det är något som funnits med mig hela livet. Min farfar ägnade sig åt det, och det gjorde även min pappa. När mina två storasyskon blev tillräckligt gamla blev det asfaltering i Stockholm även för dem. Populärt var det inte - Beslutet om att, istället för att gå familjens väg, flytta till Luleå och plugga ingenjör. Man kan tänka sig att detta skulle vara något som gjorde resten av familjen stolta. Jag skulle trots allt bli den första i familjen att läsa vidare på universitetet. Om detta skulle innebära att jag sedan inte skulle arbeta med asfaltering i Stockholm – So be it, eller?

Nej, så blev det förstås inte. Min farfar sa inte mycket när jag berättade att jag inte hade en framtid inom asfaltering i Stockholm. Han skakade mest på huvudet, långsamt och besviket. Pappa sa fler saker. Jag vet egentligen inte varför det var så viktigt för dem. Det var knappast så att farfar arbetade längre. Pappa skulle dessutom sluta jobba med asfaltering i Stockholm inom ett par år då han gick i pension. Det var väl bara tradition antar jag, och sådant kan vara starkare än diamant.

Något som var utomordentligt härligt var min farmors hållning i det hela. Hon blev väldigt glad. ”Vad roligt! För en gångs skull någon i familjen som flyttar från Stockholm inte arbetar med asfaltering. Härligt härligt!” sa hon och bröt den tryckta stämningen. Tack farmor!

Missförstå mig inte. Jag har stor respekt för alla som arbetar med asfaltering av Stockholm. Det är bland annat det som gör att staden kan växa ikapp med sig själv och jag älskar min hemstad. Jag är stolt över min familj och det vi har gjort för Sveriges huvudstad under lång tid.

Fortsätt så, så bygger jag landets vägar så länge.

För er som har följt den här bloggen under en tid har mitt nyliga karriärsbyte varit ett återkommande tema. Faktum är att även ni som har följt bloggen sedan dess linda har fått följa med på resan. Jag funderade länge, i närmare 15 års tid, på om det jag sysslade med var rätt för mig. Jag hade alltid arbetat med byggprojekt av varierande slag under hela mitt yrkesverksamma liv. Att arbeta med kroppen var något jag älskade. Att arbeta med att bygga stora betongklumpar var någon jag älskade mindre.

För snart tre år sedan bestämde jag mig för att göra en liten sväng. Jag skulle ta det bästa med mitt förra jobb och byta bort det jag tyckte mindre om. En gammal klasskompis som jag sprang på hade arbetat med markarbeten av mindre typ under ett års tid. Han tipsade om att det var många som började jobba med innergårdsrenovering i Stockholm just då. Tanken att man kunde arbeta med något som innergårdsrenovering i Stockholm hade aldrig tidigare slagit mig.

”Ja, men något bra ska det väl komma av gentrifiering?” skrattade han när han såg min förvirrade min. ”Tror du att lyxvänstern som flyttar in på Söder vill ha gårdarna så som de såg ut när vi hängde där på 90-talet? Knappast! Innergårdsrenovering är nog Stockholms mest växande område just nu, inom bygg i alla fall”. Jag såg ingen anledning att inte ta min gamla vän på orden. Jag tyckte dessutom att arbeta med innergårdsrenovering i Stockholm lät som någonting väldigt gemytligt. Som något jag verkligen skulle trivas med. Jag blev helt enkelt tvungen att nysta mer i saken.

Sagt och gjort. Jag ringde faktiskt upp min klasskamrat och frågade med om detta med innergårdsrenovering i Stockholm. Han berättade då att hans chef, på förmiddagen samma dag, hade berättat att de skulle utvidga verksamheten något. ”Vad tror du att han sa att vi skulle börja jobba mer med i framtiden?” frågade han mig. Jag frågade om det kanske rörde sig om ett utvecklande av verksamheten för innergårdsrenovering i Stockholm. Det jakande svaret kom snabbt.

Micke, som min gamla klasskompis heter, förklarade att detta skulle kunna leda till utvidgad personalstyrka. Det var som musik i mina trött-på-jobbet-öron, så jag var idel nyjobbs-öra. Vi bokade in ett möte där jag skulle få träffa hans chef och snacka lite. Snacka lite om innergårdsrenovering i Stockholm då alltså, förmodar jag.

Jag hinner inte komma längre idag, men återkommer inom ett par dagar med mer om detta.