Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Kaj Olsson - 27 april 2022 17:23

Jag fick uppdraget att hantera min mors dödsbo i Stockholm. Det fanns ingenting med det som jag på förhand kände att jag ville ta hand om. Min kära mor har, under de många år hon varit i livet, samlat på sig en hel massa saker. Dessa saker var det ingen i släkten som ville ärva. I alla fall inte det mesta. Detta innebar att hennes dödsbo i Stockholm skulle behövas säljas av. Något som ingen heller kände att de ville sköta. Lotten landade som så många andra gånger på mig. Jag fick lov att ta hand om dödsboet i Stockholm. Något jag aldrig någonsin gjort tidigare. Idag kommer jag att berätta första delen om hur detta gick till.

 

Man är inte direkt sugen på att sköta ett dödsbo för ens mor i Stockholm när man är i sorg. Det fick mig att tänka att så många anhöriga tvingas göra detta varje dag. Det är fruktansvärt hemskt och något jag inte önskar någon människa. Så, dödsbot i Stockholm fanns där, 2 timmar bort, och stod redo för mig att omhändertas. Mina syskon skickade SMS som sade typ: ”Lycka till. Säg till om du behöver något”. Jag behövde hjälp men det vågade jag inte be om.

 

När jag satte mig in i hur mycket saker det handlade om – Hur många saker som behövde säljas och hur många uppgifter som behövde utföras – så bröt jag nästan ihop. Att jag skulle åka till Stockholm och ta hand om mammas dödsbo var mer än jag först trodde. Så jag tog till Google. Jag vet inte vad jag letade efter men jag sökte på dödsbo i Stockholm. Jag ville bara få någon form av indikation på att det fanns hjälp att få. Det fanns det också.

 

Det dök upp ett antal företag som jag tyckte såg intressanta ut. Företag vars hela verksamhet gick ut på att hjälpa människor i min situation. Människor som tvingats ta hand om dödsbon i Stockholm. De som inte vet hur de ska gå tillväga. Det var en himla tur att jag hittade dem. Jag kontaktade det företag jag tyckte såg mest pålitligt ut och jag bokade snabbt in ett möte.

 

Under mötet gick de igenom vad de kunde hjälpa mig med och vad detta skulle komma att kosta mig. Det lät helt fenomenalt och långt mycket billigare än jag hade kunnat föreställa mig. Uppgiften att omhänderta dödsbot i Stockholm blev plötsligt en rejäl bit mildare.

 

Erfarenheter av dödsbo i Stockholm? Hör av er i kommentarsfältet!

 

Av Kaj Olsson - 11 april 2022 13:42

Tillbaka igen. Igår blev det lite av en cliffhanger. Inte direkt något jag ägnar mig åt särskilt ofta men vi får se det som ett undantag. Jag antar att de flesta av er läste gårdagens inlägg, men om det var någon som missade tänkte jag ge lite bakgrund. Det förutsätter nämligen att för att ni ska hänga med på vad som komma skall.

 

Såhär är det. Jag och min lillebror träffades, som vi brukar, för att berätta improviserade historier för varandra. Den senaste som jag berättade för honom var om ett dödsbo i Stockholm. Varför gör vi detta? Jo, därför att vi båda är övertygade om att det utvecklar oss i vårt yrke. Vi berättar båda historier på olika sätt. Att kunna improvisera fram en historia om dödsbo i Stockholm kräver viss finess. Jag var väldigt nöjd med mig själv när kom på den här berättelsen faktiskt. Det ska bli ett nöje att presentera den för er. Är ni beredde att läsa en kort berättelse om ett dödsbo i Stockholm? Lovar ni att inte bli vettskrämda? Det jag inte hinner berätta fortsätter jag med imorgon. OK? Då kör vi!

 

Mörkare novemberkvällar fick man leta efter. Hansa och hans arbetskollegor hade fått ett uppdrag att städa ur ett dödsbo utanför Stockholm. Uppdraget kom med kort varsel. Så var det ibland men detta var extraordinärt. Till och med för detta gäng som arbetat med dödsbo i Stockholm under många år tillsammans.

 

  • ”Var fan är vi någonstans egentligen?” frågade Nils, den yngsta i gänget där han satt längst bak i bilen och kikade ut.

 

Ingen klandrade hans fråga. Var detta dödsbo verkligen i Stockholm? Det tycktes att allt som tornade upp framför dem var skog. Skog, efter skog, efter skog. Ett myller av träd och inte en gatlykta i sikta. 4 år inom dödsbo i Stockholm och aldrig hade någon av de sett något liknande.

 

Någon försäkrade Hansa, som körde bilen, om att de måste kommit fel. Han brydde sig inte om feedbacken utan gav all tillit till GPS:en. Om det fanns ett dödsbo i den här delen av Stockholm, ja då skulle de göra jobbet. Precis som vanligt. De fortsatte åka längs de ödsliga vägarna som blev mindre och mindre.

 

Fortsättning följer imorgon

 

 

 

Av Kaj Olsson - 21 mars 2022 17:12

Idag kommer det att handla om mässingsskyltar. Eller ja, det kommer väl egentligen huvudsakligen handla om mig, som vanligt. Det är lite så jag valt att vinkla den här bloggen och detta är ni väl medvetna om. Om jag exempelvis skriver om giraffer så skriver jag om dem utifrån mitt eget perspektiv. Kanske skriver jag om när jag såg dem på en djurpark när jag var liten. När en giraff tog min keps och jag blev jätteledsen, något som för övrigt har hänt på riktigt. Annars kanske jag skriver om min familj och då handlar det mest om min inställning till familjeliv eller min åsikt om något eller någon. Så även nu. Jag ska skriva om mässingsskyltar och kommer att helt och hållet fokusera på mitt arbete med dem.

 

Låt oss börja med hur mitt jobb med mässingsskyltar började. Det är inte supervanligt så jag anar att vissa undrar hur detta gick till.

 

Jag hade varit arbetslös i ca 4 månader efter att jag slutat mitt gamla jobb. En ganska dyster period, ska sägas. Låt oss dock inte fastna på det. En dag när jag gick på stan sprang jag bokstavligt talat in i en gammal skolkompis. Han hade minsann flyttat till Stockholm. Där jobbade han med mässingsskyltar. Vid det här tillfället visste jag inte vad mässingsskyltar var för någonting. Jag visste förstås vad en skylt var och jag tror att jag även hade koll på mässing. Kombinationen var däremot mig obekant.

 

Han frågade sedan vad jag gjorde och jag förklarade läget. En del av mig ville ljuga. Säga att jag hade det gott ställt och inte behövde någon assistans alls. Sedan kröp jag till korset jag själv målat upp och det var tur. ”Kom och jobba med mässingsskyltar med mig då?” frågade han utan att blinka.

 

”Jobba med mässingsskyltar?” upprepade jag frågade och han nickade. Tydligen hade de fått in så otroligt mycket beställningar under senaste tiden. De visste knappt vad de skulle göra med dem. De behövde folk. Bra, trevliga och arbetsamma människor som kunde lära sig att arbeta med mässingsskyltar.

 

”I’m your man” sa jag och gick hem och började googla mässingsskyltar omedelbart. Det blev en spännande resa och den kommer jag att berätta mer om nästa vecka.

 

Vi hörs!

Av Kaj Olsson - 24 februari 2022 10:08

Hej igen,

 

Sist ni hörde från mig så berättade jag om det dödsbo i Stockholm som jag ombetts ta hand om. Detta är alltså ett dödsbo som tillhör en avlägsen släkting som jag inte ens visste bodde i Stockholm. Det var min mormor som berättade att hennes faster, som nu alltså avlidit, bodde i samma stad som jag. Varför hon inte berättade för mig att hon bodde i Stockholm innan hon avled och hennes dödsbo behövde tas om hand – ja, det har jag ingen aning om.

 

Hur som helst. Jag blev personen att fråga eftersom jag bodde närmast. Eftersom jag just nu studerar, och dessutom studerar något ganska enkelt, så valde jag att ställa upp. Jag hade aldrig tagit hand om ett dödsbo förut, varken i Stockholm eller annanstädes. Det kunde bli en lärorik uppgift. Dessutom så var jag förstås inte särskilt känslomässigt investerad. Det kanske låter hemskt att säga men jag visste ju inte ens att kvinnan existerade.

 

Jag pratade med mormor i telefonen om dödsboet i Stockholm för vilket jag fått ansvar. Då fick jag lära mig om vem personen var. Vilket liv hon hade levt och lite mer personliga saker. Det visade sig vara ett mycket spännande livsöde. Detta fick mig att ställa mig ännu mer oförstående till varför jag inte fick veta att hon fanns innan hon var död. Jag hade gärna träffat henne och det hade säkert varit trevligt för en 97-åring att få besök av en släkting. Nu fick jag bara träffa hennes dödsbo i Stockholm och det var förstås inte riktigt samma sak.

 

Efter samtalet med mormor ringde jag upp personen som tydligen var ansvarig för dödsboet i Stockholm. Han ville att jag skulle kontakta honom och detta gjorde jag naturligtvis. Jag presenterade mig och gick lite in på hur jag var kopplad till personen som avlidit. Det märktes att omhändertagande av dödsbo i Stockholm var något han sysslade med på regelbunden basis. Det hela gick oerhört professionellt till. Jag fick all info jag behövde och allt kändes bra.

 

Nästa uppgift skulle bli att kontakta någon som kunde hjälpa mig att sälja dödsboet i Stockholm. Tydligen fanns sådana organisationer. Företag som specialiserat sig på denna bransch. De tar hand om dödsbon i Stockholm. Ser till så att bohaget säljs. Som anhörig och ansvarig för dödsboet i Stockholm behöver man – som jag förstått saken – inte lyfta ett finger. Det enda som händer är att pengarna, borträknat företagets del, når mig.

 

Någon som har erfarenhet av detta? Någon som rått om ett dödsbo i Stockholm?

 

Av Kaj Olsson - 19 februari 2022 10:30

Fasadrenovering var verkligen inget jag trodde att jag skulle jobba med och inte heller trodde jag att jag skulle bo i Stockholm. Det blev båda delar. Förra veckan berättade jag lite om hur det gick till när jag fick jobbet för en väldig massa år sedan. För er som missat detta inlägg kommer en återblick.

 

Jag hade vänt hem efter ett par år på resande fot. Nu skulle jag äntligen få ta det lugnt en period, och redan efter 2 veckor blev jag rastlös. Jag satt hemma hos mamma och pappa och gjorde absolut ingenting. Fasadrenovering och Stockholm kom då som ett brev på posten. Jag följde med på ett 60-årsfirande hos en vän till familjen. På plats mötte jag en ordentlig skara av gamla bekanta jag inte sett på många år. Bland annat mötte jag Per. Han hade flyttat till Stockholm och drev en firma inom fasadrenovering. Han hade alltid gillat mig och vice versa. Han frågade när jag kom till Stockholm och arbetade med fasadrenovering med honom. Det var menat som ett skämt men det möttes av en seriös min från min sida. Hans leende upphörde och jag sa ”Rädda mig”. Då skrattade vi igen.

 

Det som började som ett lite oseriöst ämne blev sedan till allvar. Han ringde mig på måndagen igen. Frågade om jag övervägt fasadrenovering i Stockholm på riktigt. Jag mindes knappt att vi hade pratat om det men jag sa ja eftersom jag kände mig på det humöret. ”Självklart. Självklart ska jag jobba med fasadrenovering i Stockholm. Det är helt rimligt”

 

Bara två veckor senare klev jag av på stationen. Jag visste inte om jag skulle ta höger eller vänster. Inte nog med att jag aldrig sysslat med fasadrenovering, jag hade knappt varit i Stockholm förut. Det skulle bli intressant. Som tur var så mötte han mig direkt vid T-centralen. Jag tackade så mycket för skjuts och för husrum under de första veckorna i stan. Sedan började krånglet med boende. Jag var mer nervös för att bo i Stockholm än att arbeta med fasadrenovering? Är det rimligt?

 

Ni som svarar Nej på frågan har nog aldrig någonsin bott i huvudstaden. Vilken pärs!

 

Av Kaj Olsson - 8 februari 2022 19:10

OK, nu har jag testat på det där med gratis dating och det måste vara dags för en rapport. Faktum är att jag är oerhört överraskad till det positiva. Ni som läser mig regelbundet vet om min skepsis mot denna typ av aktiviteter. Jag har länge skrivit om att jag inte vill börja med gratis dating eftersom jag är rädd att träffa något knäppgök. Klandra mig inte. Sådana historier tycker jag att man hör hela tiden. Det gör i alla fall jag.

 

Jag har funderat av och an om hur jag ska presentera mitt första omdöme om gratis dating. Jag landar i att det bästa är att berätta om de olika dejterna jag varit på. Vad tror ni om det? Synd att ni inte kan svara på frågan förrän inlägget är publicerat. Jag tar däremot gärna emot er feedback i efterhand. Vad tycker ni om min analys om gratis dating? För att inte tala om: Har ni själva testat på gratis dating och vad tycker i i så fall om det? Jag vill gärna höra era tankar om saken.

 

Så, vi kastar oss rakt in. Jag kommer inte namnge några personer jag träffat sedan jag började med gratis dating. Däremot kommer jag att vara ärlig med vad jag har tyckt. Vi börjar från början.

 

Person A

 

Vi kallar den första jag träffade när jag började med gratis dating för Person A. Det känns väl rimligt? Detta var en riktig muntergök. Otroligt rolig rakt igenom. Trots att vi aldrig hade träffats förut satt vi och skrattade ihop i närmare 3 timmar. Fantastiskt kul. Vi ska ses igen nästa vecka. Gratis dating visade sig verkligen från sin bästa sida när vi sågs. 

 

Person B

 

Gratis dating följdes av Person B. Det är lustigt, för här kan vi prata om personkemi och hur det ibland inte klaffar. Fin person, rolig, trevlig, liknande intressen och allt sånt. Men det sa liksom aldrig klick. Detta har jag hört vänner som sysslat med gratis dating länge vittna om. Det var inget fel. Det var bara inte helt rätt. Jag ångrar inte att vi sågs dock.

 

Person C

 

Vi gjorde lite annorlunda, jag och Person C. Vi började nämligen med att gå på bio. Någon hade sagt att det var en bra idé när man sysslar med gratis dating. Jag minns inte om det var en bekant eller i någon podcast. Fördelen är att man då har något gemensamt att tala om efter filmen. Det låter smart, eller hur?

Av Kaj Olsson - 15 januari 2022 10:18

Visste ni att jag en gång jobbade med byggbodar? Hur arbetar man ens med det, tänker säkert vissa av er. Det ska ni bli varse idag. Detta inlägg kommer helt och hållet att fokusera på mitt arbete med byggbodar en gång i tiden.

 

Det var fint. Detta vill jag göra klart från början. Det var fint även om det inte skedde under särskilt lång tid. Jag var verksam på företaget som utvecklade byggbodar under en sommar och en höst och en vinter. Sedan rörde jag mig vidare igen. Vad vi gjorde var att vi fixade ihop byggbodar som, i alla fall enligt oss själva, var de bästa på marknaden. Faktum är att man också kan fråga kunderna vi hade. Våra byggbodar var bäst, helt enkelt. Jag tror att en viktig anledning till detta var att vi byggde de så att de skulle se ut mer som ”riktiga” hus. Ni vet, mindre som temporära baracker och mer som vilka hus som helst. Det tror jag var ett vinnande koncept.

 

Eftersom jag byggde byggbodar under så kort tid hade jag knappt någon möjlighet att påverka verksamheten. Det var bara att rätta in sig och försöka lära känna folk så snabbt som möjligt. Detta löste sig ganska snabbt och ganska väl. Jag fick snart flera vänner på företaget. Det var viktigt för mig eftersom jag nyligen, vid denna tid, hade flyttat till staden. Vänner var A och O i mitt liv. Jag visste att om vännerna inte skulle komma så kunde jag aldrig stanna. Jag skulel ge det några månader och jag fick vänner redan efter en dag med byggbodar. Det såg jag som något oerhört positivt.

 

Faktum är att jag inte minns så himla mycket från själva jobbet med byggbodarna, nu när jag tänker efter. Nu är det tydligt för mig att det jag mest bär med mig är känslan av att vara bland de där människorna. De som gav mig glädje under de första åren då jag kom till Stockholm. De som gjorde att jag valde staden som min, trots att jag hade så mycket tvekan i bröstet.

 

Har någon av er någonsin arbetat med byggbodar? Eller ännu mer intressant: Är det någon som faktiskt bott i byggbodar någon gång? Kanske på grund av stambyte eller annat. Lämna gärna era tankar och berättelser om saken i kommentarsfältet. Jag både läser och svarar på allt.

 

Av Kaj Olsson - 9 januari 2022 11:17

Jag är inte den som ber om hjälp i första taget. Faktum är att jag inte riktigt kan komma ihåg när jag bad om hjälp sist. Ja, förutom vid det tillfälle som jag ska berätta om idag då.

 

Sedan skilsmässan så har det varit lite sisådär med boende. Jag har varit tvungen att hitta lite lösa boenden här och där. Nyligen fick jag hur som helst tummen ur att skaffa mig ett förstahandskontrakt. En trygghet jag väntat på länge. När jag inte hade barnen så skulle jag passa på att flytta in alla mina saker. För att få till detta behövde jag beställa flytthjälp. Jag behövde inte lite flytthjälp heller, jag behövde ganska mycket. Inte minst för att få in pianot. Det krävdes en hel del slit med den biten.

 

Jag lyfte luren och kontaktade mina vänner. En efter en trillade de av. Den ene skulle resa bort och den andre var sjuk. Den ene hade ont i ryggen och den andre hade planer redan. Det var svårt. Flytthjälp var kanske något man borde varit ute i tid med. Jag förstår såklart att många har planer när det bara är några dagar kvar. Jävla skit. Jävla skit också att det skulle vara så svårt med flytthjälp.

 

Mina fördomar om att anlita flytthjälp vid flytt var många. En av de allra starkaste gällde det faktum att det skulle kosta mig mycket pengar. Om detta visste jag inget, men min övertygelse var stark. I min värd var flytthjälp något svindyrt. Något som bara rika knösar kunde anlita. När de skulle flytta från en stor villa till en ännu större villa. Då känns det som att man anlitar flytthjälp, inte annars.

 

Så visade det sig att det inte var. Detta blev jag varse tack vare min storasyster. Hon och hennes man hade nämligen anlitat flytthjälp vid deras flytt tidigare i år. Jag ryggade tillbaka när hon berättade det. Det var nämligen mer än jag visste. Hon förklarade att det inte alls var särskilt dyrt. Särskilt inte med tanke på de vinster i både tid och slit man gör. Nej, flytthjälp var något extremt smart enligt henne.

 

Efter att ha krupit till korset och själv beställt flytthjälp kunde jag inte mer än att hålla med. Herregud vilken lättnad det var. Medan flyttfirman lastade in låda efter låda, piano, säng – ja, exakt allt – kunde jag fixa i mitt nya boende. Jag kunde packa upp medan allt bohag kom in. Oerhört uppskattat!

Skapa flashcards