Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Kaj Olsson - 23 augusti 2021 12:23

Jag var barnvakt nyligen. För de flesta låter kanske inte detta som någonting särskilt stort. För mig är det däremot ordentligt stort. Det var första gången som jag och min brorsdotter umgicks själva. Hon hälsade på mig och stannade faktiskt hela helgen. Det gick väldigt bra, och hon ville gärna komma tillbaka igen. Så, nu har ni fått förklarat för er att jag är en bra farbror. Då ska jag komma till sak.

 

När vi var och badade fick jag en oväntad fråga. Den var till och med oväntad för att komma från en 8-åring. Frågan löd: ”Hur många jobbar med slamsugning i Stockholm?”. Jag fick en kallsup av förvåning, och av vatten simultant. Jag upprepade frågan om antalet människor som arbetade med slamsugning i Stockholm och hade svårt att inte skratta. Jag hade mina aningar om varifrån frågan härstammade.

 

Hennes pappa, min bror, arbetar med slamsugning i deras hemkommun ca 1 timme från Stockholm. Varje gång som jag hälsar på brukar jag skoja om att de borde flytta till huvudstaden. ”Inser du hur många byggnader i Stockholm som behöver slamsugning? Du skulle ha en helt fantastisk arbetssituation” säger jag till storebrorsan. Delvis på skoj men också delvis på allvar. Detta snappades tydligen upp av hans dotter, därav frågan om slamsugning och Stockholm.

 

Det kändes så lustigt att få frågan just där och då. När vi guppade omkring i den grunda delen av vuxenpoolen – av alla situationer – då var det just där hon frågade om mängden professionella inom slamsugning i Stockholm. Jag frågade varför hon undrade. Först såg det ut som att hon inte riktigt ville säga varför det kommit upp i tanken. Sedan kunde hon inte hålla sig:

 

”Pappa sa att han kanske skulle jobba med slamsugning i Stockholm” sa hon och jag fick dagens andra kallsup. Jag frågade vad hon menade. Vadå att han skulle jobba med slamsugning i Stockholm? När då? Och hur starkt var hans ”kanske”? Svaren på dessa frågor är svåra att få ur ett barn så jag valde att avvakta till dess att vi kommit ut från vattenlandet.

 

Jag ringde upp brorsan och sa ”Jaha, slamsugning i Stockholm hör jag. Ska du äntligen ge med dig?” frågade jag. Eftersom han var på inflyttningsfest och var något berusad svarade han ärligt. ”Ja, vi har pratat lite hemma *hick* och sagt att vi kanske ska testa. Tydligen söker de många inom slamsugning i Stockholm just nu, så jag har ju att göra *hick*”

 

Det var ju det jag sa!

 

Av Kaj Olsson - 6 augusti 2021 10:49

Ibland får man tillåta sig att drömma. Ofta handlar förstås drömmarna om framtiden. Om hur det ska bli om man tar vissa beslut. Om jag bara får ordnat med en viss sak så kan utfallet bli på ett visst sätt. Beslutar jag mig för att göra på ett annat sätt kan det få förödande konsekvenser. Ja, ni vet sådana tankar.

 

Idag ska jag drömma om det som har varit. En ganska ovanlig uppgift för mig, men därför också väldigt utmanande. Jag ska tala om den tid som ägde rum efter gymnasiet, då jag körde budbil. Detta var en period på ungefär 4 år. Jag körde budbil runt om i staden och jag tror att jag hann köra ut det allra mesta. Ni kan inte ana vad mycket olika saker som folk beställer. Det är en hel bok i sig.

 

Nåväl, mitt tillbakadrömmande om tiden i budbil mynnar ut i en lista. Jag ska nu tala om för er vad jag uppskattade mest med den här typen av arbete. Jag menar, jag jobbar ju med saker som är oerhört långt ifrån budbilen idag. Ändå kan jag känna att det var en himla fin tid. Detta är varför:

 

  1. Tidiga mornar

 

För de som känner mitt samtida jag låter detta befängt. Min partner skulle säga: ”Men du hatar ju att gå upp tidigt?”. Ja, nu kanske, men jag älskade det när jag jobbade med budbil. Mestadels älskade jag det för att jag fick sluta innan alla andra. När andra gnatade på med jobbet kl 14 var jag redan hemma.

 

  1. Tiden på vägarna

 

Jag har aldrig känt mig så lite stressad som när jag körde budbil. Det var någonting oerhört meditativt med att arbeta med att köra bil. Vägarna är lugnande. Det låter kanske konstigt men så är det i alla fall när man jobbar professionellt. Man vänjer sig vid förhållandena när man jobbar med budbil.

 

  1. Variationen

 

Det kan låta ironiskt att belysa variationen i ett jobb som var någotsånär samma varje dag. Det jag menar är förstås variationen av var jag skulle med min budbil just den dagen. Detta stod klart när jag fick min lista. Det kunde handla om transporter inne i stan på de minsta gränderna. Samtidigt kunde det handla om transporter i utkanten av regionen. Detta uppskattade jag.

 

Jag hinner inte skriva mer om min tid i budbil idag men återkommer snarast igen. Min plan är att skriva om de olika uppdrag jag genomfört. Hur låter det?

 

Av Kaj Olsson - 15 juli 2021 18:23

Hej allihop!

 

Jag tänkte att jag skulle fortsätta i samma hjulspår som senaste månaden. För er som har hängt med så handlar mina inlägg (i alla fall vissa av dem) om hyllningar. Hyllningar till vissa delar av mitt liv. Jag har tagit upp personer, skeenden, arbetsplatser och sammanhang som jag uppskattat särskilt mycket. Nu ska jag fortsätta på samma tema och rikta min tacksamhet mot ett arbete jag hade när jag gick ur gymnasiet.

 

Jag arbetade på bilfirma i Uppsala. Ganska förvånande för många av er förmodligen. Det är inte särskilt ofta som jag talar om att jag bott i Uppsala och ännu mer sällan jag nämner bilfirman. Så var det i alla fall. Jag arbetade på ett företag som höll till precis i utkanten av staden. Det började med att jag skulle testjobba i ett par månader. Eftersom en person sade upp sig fick jag vara kvar till dess att en ny person skulle anställas. Vid det här laget hade jag hunnit etablera mig så pass väl att jag fick jobbet istället. Sedan blev jag kvar på bilfirman i Uppsala i hela två år innan jag flyttade söderut igen.

 

Det var detta jobb, på bilfirma i Uppsala, som verkade som en katalysator ut i arbetslivet för mig. Jag är övertygad om att många av er har erfarit samma sak. Inte för att ni nödvändigtvis har arbetat på bilfirma i Uppsala. Det är inte så jag menar. Jag menar att alla har ett arbete som på något sätt slussat in dem i vuxenlivet. För mig kom det sent. Jag hade aldrig sommarjobbat när jag började på bilfirman i Uppsala. Hade aldrig ens försökt att söka ett arbete. Vissa av mina kamrater hade redan lång erfarenhet av både sommar- och extrajobb. Nej, bilfirman i Uppsala blev min brytpunkt mellan barn och vuxen. Förstår ni vad jag menar?

 

Hur som helst så var detta en oerhört tacksam tid i livet. Jag gillade att jobba på bilfirma i Uppsala. Jag gillade allt som hörde därtill dessutom. Livet var bra just då. Jag var nöjd med var jag bodde. Jag var nöjd med mina relationer, såväl med vänner som med familj. Det fanns en drivkraft som jag, tragiskt nog, kan känna att jag tappat lite under de senaste åren. En drivkraft som är viktig för att man ska trivas med sin tillvaro, för att må bra. För att leva.

 

Jag ska faktiskt ägna ytterligare ett inlägg åt att skriva om min bilfirma i Uppsala. I nästa inlägg listar jag de olika aspekter av arbetet som jag uppskattade mest.

 

Av Kaj Olsson - 1 juli 2021 11:49

Det blev en sommar innan jag gick vidare. En himla fin sommar faktiskt. En sommar som jag bestämde mig för att uppleva väldigt spontant, och som sedan formade min framtid. Det låter dramatiskt men faktum är att det är helt sant. För er som inte hänger med på vad jag talar om så syftar jag på sommaren då jag flyttade. Sommaren då jag arbetade med balkongrenovering i Stockholm.

 

Det börjar nu bli några år sedan. Jag satt och pratade med en kompis om det häromdagen och insåg att det snart är ett decennium. För ett decennium sedan, sommaren 2011, så arbetade jag med balkongrenovering i Stockholm. Jag måste säga att det var mindre balkongrenovering och mer Stockholm som utstakade vägen för mig. Missförstå mig inte: Jag uppskattade att arbeta med balkongrenovering i Stockholm. Jag var kanske inte särskilt bra på det eller kände att jag skulle bli kvar för alltid – men det var roligt. Framförallt var det roligt för att jag träffade mina vänner då. Vänner som jag skulle komma att behålla i många år framöver.

 

Någon sa till mig att man kommer att vara vänner livet ut om man passerar 7 år. Jag hoppas att detta stämmer. Det verkar i alla fall stämma ganska bra överens redan nu. De tre personer som jag umgås mest med i Stockholm är de jag arbetade med balkongrenovering med. Vi umgås varje vecka, ibland flera gånger i veckan. Det känns som vi har känt varandra hela livet. Det är svårt att tänka sig att jag nästan var 30 år gammal när jag flyttade till Stockholm för balkongrenoveringen. Det innebär att jag hade ett lika långt vuxenliv innan flytten som efter. Det är ganska svindlande. Vad sjutton gjorde jag innan jag flyttade till Stockholm och började med balkongrenovering?

 

Nåväl, man ska väl inte grotta ner sig för djupt i gamla beslut. De går ju inte att ta tillbaka, och jag skulle inte vilja ta tillbaka något överhuvudtaget. Jag älskar mitt liv i huvudstaden. Jag kan bli så oerhört tacksam för att jag fick chansen. Chansen att flytta till Stockholm och chansen att arbeta med balkongrenovering. Ett yrke jag hade 0% erfarenhet av. Trots detta litade mitt företag på att jag skulle göra ett bra jobb. Det gjorde jag, även om det var ett kort sådant. Kontraktet för balkongrenovering gällde mellan juni och september, men kontraktet med Stockholm gällde längre.

 

Får man vara så pretentiös att säga så? Klart man får! Det är ju min blogg. Hör gärna av er i kommentarsfältet!

Av Kaj Olsson - 16 juni 2021 15:32

Jag minns när jag var liten. Det är egentligen ett ganska onödigt sätt att starta ett inlägg på, visserligen. Någonstans minns väl de allra flesta av oss när de var små. Om man inte minns när man var liten ska man väl börja bli orolig? Det borde väl betyda att antingen minnet inte är vad det borde vara, eller att man varit med om förträngande saker.

 

Det var i alla fall varken minne eller barndom jag skulle tala om, men jag börjar så. Jag minns en biltvätt i Haninge. Ett ställe dit jag och pappa ofta åkte när jag var liten. Pappa var väldigt förtjust i sin bil. Så förtjust att han ofta lät utföra rekond i Haninge, på stället jag nämnde. Minnen kan förstås vara något skruvade, särskilt när man var mellan 6 och 8 när de uppstod. Jag vill däremot minnas att det kunde handla om en gång varje vecka. Ja, alltså en gång varje vecka som vi åkte till biltvätten i Haninge – jag och pappa. Jag visste inte ens vad rekond var för något. Jag tyckte att ordet lät ganska coolt. Som namnet på ett rockband eller så. ”Rekond i Haninge”, det hade något som jag inte kunde sätta fingret på.

 

Så var det i alla fall. Jag och pappa åkte till biltvätten i Haninge för jämnan. Jag älskade det. Mest älskade jag det för att pappa älskade det. Och jag gillade att vara omkring honom när han var glad. Det gör jag förresten fortfarande. Rekond på hans favoritställe i Haninge gör honom glad. Därför tar han denna tjänst fortsatt. Nu är det dock oerhört sällan jag är med. Faktum är att jag nog inte har varit med på biltvätten i Haninge sedan 2002 eller så.

 

Tiden går, det är en gammal spaning som aldrig går ur tiden. Hur som helst så konstaterade jag nyligen att jag har börjat bli min pappa. Inte nog med att näsan växte till sig till att se lite liknande ut. Inte heller nog med att jag tappar håret i exakt samma ålder som han gjorde. Jag har också fått upp min smak för biltvätten i Haninge. Nu undrar ni ”Menar du samma biltvätt i Haninge som din pappa åkte till?”. Svaret på frågan är ett rungande JA! 

 

Vad beror detta på? Har det någonting att göra med att vara förälder? På tal om det så måste jag sticka. Jag och min dotter ska på rekond i Haninge.

 

Av Kaj Olsson - 17 maj 2021 21:08

Jag och min sambo har en vän som arbetar med inredning. När vi nu, tillslut, hade köpt vårt drömhus så valde vi att ta hjälp av henne. Det kändes som ett bra tillfälle att få boendet optimerat och dessutom en bra möjlighet att få umgås lite mer.

 

Hon kom över redan 2 dagar efter att vi hade flyttat in. Hon började vandra genom huset och tittade sig omkring. Hummade och tog anteckningar. Vi gick efter och väntade på reaktioner. Plötsligt vände hon sig om och sa ett ord till oss: Plankbord. Vi svarade inte, eftersom vi inte hade väntat oss att få höra just det ordet, just då. Hon såg att vi inte förstod och förklarade därför: ”Ni borde skaffa ett plankbord. Eller ja, ni borde kanske till och med skaffa flera plankbord, om ni frågar mig.”

 

Tystnaden ekade kvar i rummet. Hon konstaterade att vi inte visste vad ett plankbord var, suckade och tog upp telefonen och visade. Det var faktiskt väldigt fint. Extremt fint faktiskt. Hon visade hur olika typer av plankbord förgyllde olika typer av rum. Att det fungerade med alla möjliga typer av bostäder och inredningar. Det var dessutom väldigt modernt med plankbord, försäkrade hon oss om. Min sambo var inte riktigt lika övertygad som jag blivit, och tog till orda: ”Vi är inte riktigt ute efter det som är mest modernt. Vi vill ha vår egen touch på vårt hus.”. Både jag och Frida, inredningsarkitekten, tittade på henne. Hon flackade lite med blicken - man såg att hon funderade djupt – sedan sa hon: ”Fast plankbord var ju jävligt snyggt ändå.”

 

Frida fyllde i och gick till botten med varför det hade varit så snyggt just i vårt hus. ”Titta här!” sa hon och gick och pekade på balkar och trädetaljer. Alla trädetaljer gick i samma nyans. Det var en fullkomligt optimal situation, menade hon. Ett plankbord i just den nyansen hade gjort att huset kändes som en enda stor organism. Vi sa att vi skulle tänka på saken och hon lovade att komma tillbaka efter några dagar. Det enda vi gjorde den kvällen och nästkommande kvällar var att googla på plankbord. Det var plankbord av alla möjliga storlekar och funktioner. Tillslut landade vi på ett vi ville ha. Vi ringde Frida och berättade omedelbart.

 

Av Kaj Olsson - 15 april 2021 19:22

För ett par veckor sedan gjorde jag misstaget att avslöja vad jag jobbar med. Jag kallar det för misstaget eftersom jag inte på något sätt ville att den här bloggen skulle handla om det. Ironiskt nog ska jag nu berätta för er som råkat missa inlägget vad jag arbetar med. Jag installerar alltså solceller på lantbruk runt om i regionen.

 

Så, när jag nämnde detta så fick jag plötsligt en himla massa mail i min inkorg. Jag tänkte att det nog var reaktioner på min senaste video och recept. Så var inte fallet. Så var verkligen inte fallet, kära läsare. Frågorna handlade uteslutande om mitt arbete med solceller för lantbruk. Vissa handlade om mer praktiska saker. Det kunde handla om personer som bedrev lantbruk och funderade på att skaffa solceller. Andra hade mer frågor om mitt val av karriär. Vissa frågade hur jag egentligen mådde, som arbetade med solceller för lantbruk. Jag förstår inte riktigt hur en sådan nyhet kan väcka sådana känslor. Är det för att matlagning och installation av solceller för lantbruk är så fundamentalt olika? Jag väljer nog att tro att det är här som skon klämmer.

 

Nåväl, nu var jag tillbaka och talade om samma sak igen. Så får det väl vara nu. Trots att jag räds att den här bloggen skulle förvandlas till något den inte är så är det ett faktum: Jag finns för att tillfredsställa läsviljan hos mina läsare. Om de vill höra om hur det är att jobba med solceller för lantbruk – ja, då ska de bannemej få höra hur det är att jobba med solceller för lantbruk. Håll i hatten.

 

Nu kommer alltså en rent självisk bedömning om vad det är jag uppskattar mest. Jag rankar de tre främsta anledningarna till varför det är roligt att jobba med solceller för lantbruk. Ingen inbördes ordning eller så, ok?

 

Mitt team

 

Jag har haft äran att arbeta med några av branschens främsta i flera år. Det är ett otroligt härligt team och jag tror att detta är en av de mest bidragande faktorerna till trivsel. Så är det väl alltid, oavsett om man jobbar med solceller och lantbruk eller ej. Hur som helst så kvalar detta sig in på topp 3-listan.

 

Miljön

 

När man jobbar med solceller för lantbruk slår man ett slag för miljön. Detta är en oerhört bidragande faktor till varför jag känner att jag gör skillnad på jobbet. Det tror jag är viktigt för mig: att göra skillnad.

 

Kunderna

 

Sist men inte minst – möjligen mest smörigt – säger jag kunderna. Kunderna är alltid väldigt trevliga och glada när vi installerar solceller för deras lantbruk. Det värmer och det gör att det är roligare att komma till jobbet!

Av Kaj Olsson - 7 april 2021 17:28

Det är härligt att fortfarande kunna bli stolt över sina föräldrar. Min mamma och pappa närmare sig nu 80 år och de är långt ifrån nyskapande. Bortsett från deras politiska åsikter så är de båda ganska ordentligt konservativa. Ni vet, saker ska vara som de alltid har varit och inget får någonsin förändras. Det har varit deras inställning sedan jag föddes, kanske till och med sedan de själva föddes.

 

Nåväl, för ett tag sedan var jag där på besök och fick höra en nyhet som gjorde mig väldigt glad. De hade valt att skaffa solcellspaket till sitt hus. För många av er låter detta säkert inte som någon stor sak. Solcellspaket skaffar väl var och varannan människa nu, tänker ni kanske. Ja, men inte om man heter Ingegerd och Mats och man är mina föräldrar. Då resonerar man annorlunda, inte bara om solcellspaket utan om allt.

 

Jag minns när det först började bli prat om klimatkrisen på riktigt. Min pappa köpte inte ett enda argument som forskarna hade att komma med. Han var helt oförmögen att ta in de skrämmande siffror som visades upp. Med åren tillät han sig själv att förändras. Det är viktigt att komma ihåg att han gjorde detta själv, i alla fall om man frågar honom. Han skulle aldrig erkänna att någon annan påverkat honom – Nej, nej – Detta räknade han ut själv. Det var det som gjorde att han tillslut tog beslutet att skaffa solcellspaket. Jag tänker att det väl får vara så då. Om det faktum att han kan förändra sig själv gör att han skaffar solcellspaket så är det bara att le och vara glad.

 

Det lustiga med min pappa är att han nu har blivit en oerhörd förkämpe för miljön. Ja, kanske inte primärt för själva klimatkampen men för solcellspaket. Redan efter några månader med solceller i sitt hus började han tala om ”vi”. Ja, han menade alltså de villaägare som skaffat solcellspaket. Det är ganska magstarkt, eller hur?

 

När jag var där nu senast så tog han som vanligt upp ämnet. Jag tänkte att jag skulle få lyssna på ännu en saga om hur genialisk han är. Så blev det inte. Faktum är att han tackade mig. Tackade mig för att jag tjatat på honom om hur bra idé solcellspaket faktiskt är. Det kändes väldigt fint, och jag fick tillochmed en alldeles för hård dunk i ryggen.

 

Därefter följde en kvarts utläggning om hur det mesta dock var hans egen förtjänst.

 

Skapa flashcards