Idag ska jag berätta om den gång då jag tappade bort mitt tennisarmband i ett rapsfält. Detta var så traumatiskt att jag knappt vågat dela med mig om händelsen till någon. Idag ska jag dock bryta mönstret och låta berätta för er om det som inträffade förra sommaren. Då jag nästan förlorade mitt tennisarmband till naturen.

Först och främst ska sägas att jag nästan aldrig besöker landsorten. Nej, jag är en storstadsbo rakt igenom och jag blir stressad av tystnad och gles bebyggelse. Det var inget för mig det där, tänkte jag alltid. Sedan skulle några kompisar iväg och jag valde mellan stuga i Småland och att vara kvar i Stockholm alldeles själv. Jag valde alternativ 1. Jag packade alla kläder jag ägde, inklusive mitt tennisarmband, och begav mig till stationen. Det var uppenbart att mina vänner hade en helt annan typ av resa i tanke.

• ”Du tog med dig ditt tennisarmband, ja? Inte ska väl det få vara hemma och vila” sa en av mina medresenärer väldigt ironiskt

• ”Ja, tennisarmband och Nässjö går väl ändå hand i hand. Gör det inte det?” sa en annan med minst lika sarkastisk stämma.

Jag suckade, höll upp handleden där mitt tennisarmband satt och gjorde ett ”puss”-tecken åt dem båda. De skrattade och vi packade in oss i tåget.

Väl framme vid stugan var intresset för vad vi skulle göra delat. Några ville sova middag. Andra ville gå ner till den närliggande sjön och bada. Jag ville varken sova eller riskera att se tennisarmbandet segla ner till botten av en sjö. Nej, jag valde att hänga på det tredje gänget. De skulle gå på promenad. Någon hade sett något trevligt rapsfält på vägen dit med hyrbilen och ville undersöka saken närmare. Jag är inte mycket för rapsfält men det kändes säkert för både mig och mitt tennisarmband.

Vi rörde oss längs en grusväg som aldrig tycktes ta slut. Jag vankade av och an och försökte få täckning på telefonen. De andra pratade och uppmanade mig att gå snabbare. Ljudet av mitt tennisarmband tycktes göra de andra lite irriterande eftersom det påpekades gång på gång. Jag sa till dem att de bara var avundsjuka. Det gillade de inte att höra.

Efter vad som kändes som en hel eftermiddag nådde vi fram till rapsfältet. De skulle promt ge sig ut i det trots att man inte bör göra det. Jag följde efter med mitt tennisarmband tryggt placerat runt handleden. När vi sedan kommit fram till mitten av fältet insåg vi att det hade blivit väldigt tyst. Tennisarmbandet lät inte längre. Ni vet ju varför. Tennisarmbandet var nämligen borta.