Fasadrenovering var verkligen inget jag trodde att jag skulle jobba med och inte heller trodde jag att jag skulle bo i Stockholm. Det blev båda delar. Förra veckan berättade jag lite om hur det gick till när jag fick jobbet för en väldig massa år sedan. För er som missat detta inlägg kommer en återblick.

Jag hade vänt hem efter ett par år på resande fot. Nu skulle jag äntligen få ta det lugnt en period, och redan efter 2 veckor blev jag rastlös. Jag satt hemma hos mamma och pappa och gjorde absolut ingenting. Fasadrenovering och Stockholm kom då som ett brev på posten. Jag följde med på ett 60-årsfirande hos en vän till familjen. På plats mötte jag en ordentlig skara av gamla bekanta jag inte sett på många år. Bland annat mötte jag Per. Han hade flyttat till Stockholm och drev en firma inom fasadrenovering. Han hade alltid gillat mig och vice versa. Han frågade när jag kom till Stockholm och arbetade med fasadrenovering med honom. Det var menat som ett skämt men det möttes av en seriös min från min sida. Hans leende upphörde och jag sa ”Rädda mig”. Då skrattade vi igen.

Det som började som ett lite oseriöst ämne blev sedan till allvar. Han ringde mig på måndagen igen. Frågade om jag övervägt fasadrenovering i Stockholm på riktigt. Jag mindes knappt att vi hade pratat om det men jag sa ja eftersom jag kände mig på det humöret. ”Självklart. Självklart ska jag jobba med fasadrenovering i Stockholm. Det är helt rimligt”

Bara två veckor senare klev jag av på stationen. Jag visste inte om jag skulle ta höger eller vänster. Inte nog med att jag aldrig sysslat med fasadrenovering, jag hade knappt varit i Stockholm förut. Det skulle bli intressant. Som tur var så mötte han mig direkt vid T-centralen. Jag tackade så mycket för skjuts och för husrum under de första veckorna i stan. Sedan började krånglet med boende. Jag var mer nervös för att bo i Stockholm än att arbeta med fasadrenovering? Är det rimligt?

Ni som svarar Nej på frågan har nog aldrig någonsin bott i huvudstaden. Vilken pärs!