Jag skulle inte säga att jag har varit familjen svarta får alltid. När jag var yngre var jag en jävel på idrott till exempel. Javisst, det var friidrott och det var fotboll och det var hockey. En kort period var det till och med curling. När vi åkte skidor med familjen var jag långt mycket bättre än alla andra. Detta gällde både skidor som gick på tvären och skidor som pekade ner för en backe. Så, när det är sagt så finns det förstås en väldig massa aspekter där jag skiljer mig åt från övriga. En av dessa är det faktum att jag valde att inte arbeta med asfaltering i Stockholm. Något som min familj ägnat sig åt i generationer.

Asfaltering i Stockholm alltså. Det är något som funnits med mig hela livet. Min farfar ägnade sig åt det, och det gjorde även min pappa. När mina två storasyskon blev tillräckligt gamla blev det asfaltering i Stockholm även för dem. Populärt var det inte - Beslutet om att, istället för att gå familjens väg, flytta till Luleå och plugga ingenjör. Man kan tänka sig att detta skulle vara något som gjorde resten av familjen stolta. Jag skulle trots allt bli den första i familjen att läsa vidare på universitetet. Om detta skulle innebära att jag sedan inte skulle arbeta med asfaltering i Stockholm – So be it, eller?

Nej, så blev det förstås inte. Min farfar sa inte mycket när jag berättade att jag inte hade en framtid inom asfaltering i Stockholm. Han skakade mest på huvudet, långsamt och besviket. Pappa sa fler saker. Jag vet egentligen inte varför det var så viktigt för dem. Det var knappast så att farfar arbetade längre. Pappa skulle dessutom sluta jobba med asfaltering i Stockholm inom ett par år då han gick i pension. Det var väl bara tradition antar jag, och sådant kan vara starkare än diamant.

Något som var utomordentligt härligt var min farmors hållning i det hela. Hon blev väldigt glad. ”Vad roligt! För en gångs skull någon i familjen som flyttar från Stockholm inte arbetar med asfaltering. Härligt härligt!” sa hon och bröt den tryckta stämningen. Tack farmor!

Missförstå mig inte. Jag har stor respekt för alla som arbetar med asfaltering av Stockholm. Det är bland annat det som gör att staden kan växa ikapp med sig själv och jag älskar min hemstad. Jag är stolt över min familj och det vi har gjort för Sveriges huvudstad under lång tid.

Fortsätt så, så bygger jag landets vägar så länge.